ÄNNU EN DAG.

Sitter och tänker, på vad som är rätt och vad som är fel.

För det mesta så uppfattar man inte att man gjort fel förens man tänker tillbaka, ibland vet man inte att man ens gör rätt. Jag tog bort allt, allt jag skapat, allt, jag vill inte ha något med det att göra, det är min uppfattning utav verkligheten, mitt sätt att försöka förstå hur saker och ting går till väga, jag har försökt skapa förklaringar för att förstå varför saker inte gått min väg, kanske har jag varit feg och inte tagit för mig, kanske har jag valt att låta andra få göra som de vill utan att säga ifrån. Hur har jag rätten att säga till en annan person vad denne ska och inte ska göra?

Jag har mediterat en hel del, och pga det så har jag en röst i huvudet som stöttar mig försöker få mig att se förbi alla begränsningar jag satt upp för mig själv, samtidigt så när jag säger att jag inte vill göra vissa saker eller inte vill ha vissa tankar, så kan jag höra en kör utav folk som uttrycker VI VET, som att det skulle göra något lättare. Jag har drömmar som skrämmer mig halvt från vettet, men jag vet ändå att allt kommer bli bra, jag behöver bemöta rädslor som jag tidigare inte ens tänkt på, och folk säger till mig att det troligen är tidigare liv som uppspelar sig, jag har svårt att prata med folk ibland, när jag väl sätter igång, så kan jag vara den som tar upp hela rummet eller så är jag ensam i ett hörn, alltid varit såhär och jag vet inte vad jag ska göra.

Igår utan att tänka mig för så började jag provocera folks tankegångar igen, och än en gång så blev jag blockad från en grupp jag hamnat i, så fort jag öppnar munnen, så blir allt fel, fast att jag vet att det jag säger är rätt. Hur kan det vara så förbannat vilseledande? Folk som uttrycker att jag söker uppmärksamhet, kanske är det så att jag gått och blivit så extrem nedstämd och ensam att jag börjat söka mig till mitt mörker snarare än ljuset jag alltid levt i. Förstår inte.

Folk pratar om den här fantastiska världen som man kan resa i och jag har levt mitt liv borta från folk, i rädsla för att skada andra eller att bli skadad, ingen aning, vill inte att andra tycker synd om mig, aldrig velat uppslukas utav sorg, men jag har inte heller direkt bearbetat det som hänt mig, jag valde att förlåta allt som att det aldrig hänt, ta på mig skulden för allt jag gått igenom, ändå går jag runt och säger, det är inte en katts fel att två träter. Jag vet vad som är fel, ändå har jag dragits in i det otaliga gånger, jag vill inte och ändå säger jag ja, det är som att jag tappar kontrollen över mig och enda gången jag har full kontroll över mig själv är när jag är ensam och så ska inte livet vara.

VÄRDERINGAR

Hur ska man tala ur hjärtat?

Jag vägrar vara något pga den färg jag bär, jag vägrar se andra som något specifikt pga en hudfärg, men jag påminns hela tiden om mina fördomar, eller andras, och jag vet inte vad jag ska göra, jag ser mig inte som att jag nedvärderar andra människor bara för att jag håller käften, fend for yourself, precis som jag stått upp för mig själv och mina vänner oavsett vad för ideologisk bakgrund de har, jag förstår inte ens vart allt gick fel, när allt började.

Jag var 15 och livet blev en blank slate, jag vet att det var en solstorm det året. Kanske blev jag påverkad, beskyddad att inte minnas vad som hände mig när jag var liten, jag minns bara bitar utav det, så jag har levt ett liv där jag funderat på vad som hände och sedan glömt, blivit påmind och sedan glömt, sedan försökt se framåt och ändå glömt. Nästan som att jag försvann en bit på vägen och nu när man sitter och läser olika saker, så är det reinkarnationer hit och tidigare liv dit, och folk som pratar med utomjordingar och vissa med demoner. Jag har uppfattat en sak, våra rädslor ger oss perspektiv utav andra som vi antingen skiter i eller gör till något större. Om jag hade fäst mig vid vad jag har för preferenser och sedan tvingat det på andra, så är jag ju inget bättre än någon annan, men det betyder inte att jag säger att jag är bättre. Det är helt upp till hur jag uppfattas.

För min del så vet jag inte om jag hatar eller älskar mig själv, jag fick ett par namn, jag såg hat i de jag hade fått och ville sudda ut det jag upplevt helt, så jag fick ett smeknamn. Slisk.

Slisk Is a Fisk who Needs Pisk to Clean up his Disk, so We gave him a little bit Smisk.

En ramsa som mina vänner uttryckte när de såg mig, och jag ville inte bli mobbad längre, jag orkade inte med att vara utstött, fått höra att det är ett under att jag klara mig igenom skolan, att det är ett under att jag lever, men jag känner inte det som så, mitt liv var ett helvete, varenda dag var rädsla, skulle man få stryk hemma eller i skolan, ärlighet varar längst tydligen, när andra ljög så berättade jag sanningen, min uppfattning i varje fall, när jag inte visste något så svarade  jag. “Jag vet inte”. och så fick jag stryck för att jag inte gav rätt svar.

Jag har försökt gå vidare. Jag har inte tänkt så mycket på den där ramsan, som jag har de senaste månaderna, hur visste folk att jag hatade att diska? Jag och mina syskon hanterades som husslavar, där vi diskade, lagade mat, tvättade och städade. Jag kanske är i en psykos nu, levt ett helt liv ända sedan jag den där gången bad till himlen, snälla ta mig härifrån, jag vill hem, jag orkade inte med våldet, utfrysningarna, mobbningen, den psykologiska misshandeln och på senare år, så har jag uppfattat det som att det var som en träning. Att psyket blev nedbrutet för att jag skulle kunna klara utav det som händer nu, där allt verkar vara helt upp och ned.

Vet inte om jag ska tycka synd om andra eller mig själv, jag är inte så viktig i det stora hela. Jag har så konstiga tankar också, att jag varit anledningen till att folk tagit livet utav sig fysiskt, att folk efter att de träffat eller pratat med mig hängt sig, eller så var jag där för att höra några utav deras sista ord innan de dog. Jag vet inte vilket som är vilket, bara att de alla är på en bättre plats, hur kan jag veta något sådant?!

SINNESINTRYCK

Andras uttal.

Varför säger folk till mig att jag är intelligent? En intelligent person skulle inte sitta i skuggan utav sitt hem, rädd för att släppa in folk i sitt liv, jag vill inte bli som mina föräldrar, och där vet jag inte hur jag ska göra heller, jag har ingen aning, jag känner mig inte tillräcklig någonstans, inte med andra människor och inte med mina föräldrar, när jag blundar är det bara mörker och enda gången något visualiserats för mig eller skapats till existens har varit i kärlek, riktig omhändertagande kärlek mellan två personer, och även där lyckades jag klanta mig, för jag vet inte vad jag ska göra. Jag har fått vara min egna förälder hela mitt liv.

Pratat med folk som tycker att jag ska bli politiker, jag blir bara rädd, inte för att jag bryr mig om vad andra tycker om mig, men för vad jag skulle kunna ställa till med, jag tror fortfarande på människor, att vi alla kan resa oss upp och se förbi våra olikheter och samarbeta.

Förstår inte varför jag suttit i ensamhet och gråtit i flera år heller, bröt ihop nyligen också, satt hemma och tjippade efter andan medan hjärtat höll på att krossas på mig igen och jag vet inte ens varför. Jag gillar inte att släppa in folk i mitt liv. Jag är 34 år nu, vet inte om jag är sjuk eller frisk. Vill inte ha andras hjälp, men djupt inom mig så vill jag.

Känns inte som att jag haft en egen dröm att uppfylla mer än att träffa den jag en gång gick miste om och ju mer jag lyssnat på rösten, ju mer har det blivit fler som talat till mig. Känns som att jag blivit indoktrinerad in till att få hjärnan kokt utav idiotiska värderingar, jag levde redan efter mina egna, för att jag ville vara motsatt till min egen far, jag vill inte slå kvinnor eller barn, jag vill inte göra folk illa, jag vill inte skada djur. Jag har fokuserat så mycket på vad jag inte vill, att när jag väl fokuserat på det jag vill, så har jag istället bränt ut mig, känts som att hjärnan bara stängt utav, och jag har inte blivit en del utav samhället.

Uttryckt en massa har jag de senaste åren, ända sedan jag fick den där serotonin syndrom grejen, när jag tömdes på all vätska i kroppen och jag blev euforisk, folk sa till mig att det inte var naturligt att vara så glad, och jag sa att det inte är naturligt att vara så ledsen, men jag hade aldrig uppfattat hur glad en människa kan vara inte heller hur ledsen man kan bli. Lättaste sättet hade kanske bara varit att jag slutat prata, men jag känner mig som en dron, en svans runt folk.

Jag har pratat med folk och de uttryckte helt vårdslöst att jag har ett val att göra, vad för fucking val?! Är folk helt dumma i huvudet? Om det är självklart för dem att något måste göras ja då kan de ju också utveckla vad de menar med det de säger! Så trött på alla gissnings lekar och rebusar jag varit med om. Ett ex sa, jag ska gå och duscha nu, sen när hon duschat, nu ska jag lägga mig, men det hon egentligen ville var att jag låg med henne, gav henne uppmärksamhet. HADE DET VARIT SÅ JÄVLA SVÅRT ATT SÄGA DET?! Skulle ta flera år att lösa det på egen hand, och ännu ett förhållande som gick åt helvete. Kommunikation är viktigt, prata med varandra uttrycka vad man vill, formulera det. Är det så svårt att vara ärliga och rakt på sak?

Om det är osammanhängande? Så skit i det du, det är mitt medvetande som försöker få ur sig varenda liten tanke i den ordning som de kommer ur huvudet. Så trött på att folk tror att man är sjuk bara för att de inte har samma tankeförmåga.

All life is Equal, All life is Sacred.
Respect Life, and Life will Respect you.

Slisk Lindqvist

FACEBOOK| Visit the Querzion fanpage.

I tend to this page whenever I have the energy for it. Follow to see if I update it.

YOUTUBE| Watch out for the manic state.

When the flow is on, it's on I tend to create hours of raw material and upload it untouched, because I am far from perfect, but I am always at my best.

TWITTER| The cage that catches fire.

You want to see the latest cringe moments? Check out my stupid comments then.

INSTAGRAM| Quote on Quote.

Want some motivational random quotes? Then this is probably the right zone for you.

STEAM| You like games too?

Sometimes Duke dunks you, just for fun. Hit me up, let's see if I have the time to play.

TWITCH| I do stream, every Once or Twice....

So I'm not the most active streamer that exist, but when I game, I stream. It's the number one rule for me. It's mostly for fun, and games are fun.

DISCORD| The Q Stop

I can't be altruistic all the time, when my Ego is on the rice, that's when I'm occupying this space. There is a whole lot more energy put down on the other Discord though.

DISCORD| QnD Gamesquad

Quest & Defend|Destroy is the gaming community that I created, it's a relaxed Swedish & English oriented server and we play anything that comes to mind.

PATREON| Follow me or something.

I try to hold a whole lot of things updated, this feature has still not gotten dusted. Pledges are non-refundable. If you pledge, then that means, that you accept the terms.

PAYPAL| While I do appreciate it, it's not necessary.

Donations are appreciated, and yet, not necessary. If you do donate though, it becomes non-refundable. By donating to me, you accept that agreement.

FREEWALLET| Yeah! More than just one currency in one wallet.

Donations are appreciated, and yet, not necessary. If you do donate though, it becomes non-refundable. By donating to me, you accept that agreement.